MSB Stockholm

*000     nmi         3
*00129752
*007c  
*008               sw           |||  0|swe
*020  $a91-7201-468-7$x91-7201-468-7
*029  $a16208
*0410 $aswe$beng
*08400$aVpj-qb$2kssb
*08400$aUbag$2kssb
*08400$aUb$2kssb
*08400$aVpj$2kssb
*08400$aUbae$2kssb
*24500$aIsstormen i östra Kanada januari 1998.
*260  $aStockholm ;$aSpånga :$bSocialstyr :$bSocialstyrelsens kundtjänst,$c2000
*300  $a67 s :$bill. (huvudsakligen i färg)
*44000$aKAMEDO ;$v74,$x1104-7739
*44000$aSoS-rapport ;$v2000:09,$x1100-2808$92000:9
*520  $aSammanfattning : De senaste åren har man talat allt oftare om den globala uppvärmningen och om återkommande väderfenomen som döpts till El Nino eller La Nina. Främst har El Nino, orsakad av i Stilla Oceanen bildade varma vattenströmmar, som förflyttar sig mot kusterna vart sjätte till åttonde år, beskyllts för att vara orsak till de frekventa naturkatastrofer jorden upplevt de senaste åren. Inte minst gällde det under 1997 och 1998 och den naturkatastrof, isstorm, som beskrivs i denna rapport. Trots att man i Kanada och mer specifikt i Québec tidigare upplevt kortare perioder av underkylt regn, fick man nu med början den 4 januari 1998 uppleva en flera dagar lång period av närmast kontinuerligt nedfall av ett sådant regn. Det underkylda regnet orsakade en kraftig isbeläggning på marknivå. I de värst drabbade regionerna kunde isens tjocklek mätas till över 100 mm vid markytan och man beräknar att islagret på de luftledda elledningarna var 40-50 mm i radie som mest, vilket närmast fördubblade elkablarnas vikt. Dessutom bidrog vindar till rörelser i elledningarna som fick de stora pylonema att brytas sönder. Elsystemet bröts på några dagar successivt ner och den 9 januari beräknades 1,4 miljoner hushåll eller närmare tre miljoner människor vara utan elektricitet. De flesta invånare liksom myndigheter hade initialt svårt att förutse graden av allvar i situationen. Man förväntade sig att väderleken skulle återgå till den normala och elavbrotten bli kortvariga. Provinsregeringen förklarade därför aldrig situationen som en katastrof, vilket senare fått juridiska konsekvenser i bl.a. försäkringsärenden. Utan att vara förberedda fick nu många vänta flera veckor innan deras elförsörjning kunde återställas; detta under värsta vinterperiod. Den uppkomna situationen visade till vilken uttalad grad vi är beroende av elektrisk kraft. Livsviktiga infrastrukturer såsom produktion, lagring och distribution av energi och värme, sjukhus och andra sjukvårdsinrättningar, produktionen av mat och drickbart vatten, telekommunikation och dataöverföring, transporter av människor och gods, bank och finanssystem påverkades. Provinsialregeringens katastrofkommitté och det berörda elkraftbolaget Hydro Québec fick därför tidigt prioritera till vilka infrastrukturer som elkraften först behövde återställas. Först i denna prioritetsordning kom hälso- och sjukvårdsinrättningar, därefter i fallande ordning, räddningstjänst och kommunikationscentraler, uppsamlingscentra för dem som tvingats lämna sin bostad samt andra enheter med någon typ av humanitär eller social verksamhet. Effekter på hushåll, hälsa och sjukvård. Den avbrutna elförsörjningen närmast paralyserade de flesta nödvändiga system som behövs i ett hem. Snabbt uppkom därför ett enormt behov av att få fram elgeneratorer drivna på bensin eller diesel. Provinsialregeringen tillsatte ett koordinationscenter där man arbetade dygnet runt med att prioritera, samordna, distribuera och övervaka funktionen av dessa generatorer. Trots detta var behovet större än tilldelningen och även stölder av generatorer förekom trots att brottsligheten i övrigt sjönk under perioden. Andra energikällor såsom ved kunde dock också utnyttjas, inte minst p.g.a. det stora antalet avbrutna träd som behövde röjas undan. Trots dessa extra energikällor kunde många inte stanna kvar i sina bostäder. 25-56 procent av befolkningen beroende på region tvingades flytta. Majoriteten av dessa kunde flytta samman med släktingar eller vänner, men ungefär 4 till 5 procent av befolkningen eller ca 140000 personer, tillbringade åtminstone en natt i något av de 454 uppsamlingscentra som den centrala katastroforganisationen tvingades upprätta. En del problem uppstod emellertid i dessa centra där man klagade på dåliga sanitära förhållanden, svårigheter för handikappade och äldre och viss promiskuitet framför allt i början av perioden. Sjukhusen och även de mindre sjukvårdsstrukturerna tilldelades högsta prioritet när det gällde att återfå normal eltillförsel. Emellertid var sjukhusen redan före krisen utrustade med reservaggregat för att kunna omhänderta den akuta sjukvården. Även i de regioner där elförsörjningen var bruten under en längre tid kunde därför akutsjukvården fungera på ett adekvat sätt. För att säkerställa denna verk- samhet drogs därför den övriga verksamheten ned till ett minimum, vilket bl.a. innebar att den elektiva kirurgin stoppades och vissa elkrävande undersökningar och behandlingar sköts upp. På vissa sjukhus inbjöds personalen med sina familjer att bo på sjukhusen under krisen för att på det sättet bättre säkerställa att personalen fanns tillgänglig. Det var framför allt nödvändigt i de värst drabbade regionerna där man också kunde notera att ett större antal patienter än normalt uppsökte sjukhusen. Framför allt ökade antalet patienter som sökte för olika trauma direkt eller indirekt orsakade av vädret. Dessutom ökade antalet övre luftvägsinfektioner och hjärtbesvär. Ett felaktigt användande av bensin- eller dieseldrivna generatorer orsakade också en kraftig ökning av antalet kolmonoxidförgiftningar. Av dessa avled sex personer och 50 krävde tryckkammarbehandling. I motsats till de stora akutsjukhusen blev vissa långvårdsenheter, distrikts- och privatläkarmottagningar utan eltillförsel under flera dagar, delvis beroende på att reservaggregat inte fanns inbyggda. I enstaka fall tvingades patienter förflyttas till andra sjukhus eller till uppsamlingscentra. Personal från stängda mottagningar kunde i viss mån utnyttjas för sjukvård i olika uppsamlingscentra men ett visst underutnyttjande av primärvårdens resurser noterades. Den prehospitala sjukvården belastades hårt under perioden. Behovet av ambulanstransporter ökade markant, då dessa förutom för vanliga sjuktransporter också utnyttjades för transporter av människor till uppsamlingsläger och av medicinskt material. Samtidigt var vägarna mycket svårframkomliga och kommunikationerna per telefon och radio dåliga eller helt ur funktion. Därför sviktade också koordinationen av dessa transporter och man tvingades att ta hjälp av militära transporter. En viss utmattning hos ambulanspersonalen noterades. Vattenförsörjningen riskerade under krisen att påverkas av icke fungerande vattenpumpar och vattenreningsstationer. Ett hundratal samhällen drabbades, men som värst endast några timmar, då elförsörjningen kunde återupprättas med hjälp av de reservgeneratorer som var anknutna till dessa stationer. Några hälsoproblem på grund av otjänligt vatten rapporterades inte. Informationshantering under krisen var varje enskild kommuns uppgift med visst stöd från inrikesministeriet. Enligt provinsens katastrofplaner var det väsentligt att informera om de aktuella händelserna, riskerna, möjligheterna att kommunicera och vilka åtgärder som skulle vidtas av individerna själva och vilka som var samhällets ansvar. Trots att stora skillnader förelåg mellan olika kommuner visade det sig att informationen i allmänhet ofta försvårades av begränsade resurser och att de olika administrationerna själva var drabbade. Dessutom gavs en del information via televisionen som då endast kunde ses av dem med elektricitet. Radion hade sannolikt behövt utnyttjas i högre grad. Mycket av den information som cirkulerade bland allmänheten var också uppblandad med rykten, vilket oftast ledde till felinformation. Slutsatser : El- och teleförsörjningen har blivit sådana nyttigheter och så tillförlitliga att vi normalt räknar in dem som självklarheter. De senaste åren har informationsteknologin tillkommit med motsvarande innebörd. Denna utveckling har skapat ett beroende som blivit till en ny sårbarhet. För 100 år sedan hade människor inte drabbats på samma sätt och i samma grad av en liknande vädersituation. En beredskap för att bättre undvika olika typer av avbrott i energi- och kommunikationssystem måste därför utvecklas i takt med den tekniska utvecklingen. Exempelvis borde samma oro för 2000 - buggen i våra datasystem kunna flyttas över till många andra för samhället livsviktiga strukturer. För varje väsentlig infrastruktur måste sannolikt säkerhetssystemen kontinuerligt byggas om. Den akuta sjukvården i Québe
*546  $aSammanfattning på engelska med titeln: The ice storm in eastern Canada 1998
*59200$aRIB$b2002-10-02
*59200$aRETRO$b2002-10-02
*59200$auppdateringsbas$b2004-05-11
*650 4$aNaturkatastrofer
*650 4$aKatastrofberedskap
*650 4$aKatastrofmedicin
*650 4$aElavbrott
*650 4$aKatastrofer
*650 4$aKanada
*650 4$aHälsovård
*650 4$aSjukvård
*650 4$aStormar
*653  $aIsstormar
*7102 $bSocialstyrelsen
*7102 $aKAMEDO$0121055
*850  $aSRV
*852  $cVpj
*856  $fhttp://www.socialstyrelsen.se/Lists/Artikelkatalog/Attachments/11651/2000-3-9_0003009.pdf$zFulltextdokument$galias: LOKALFILE
*856  $uhttp://www.socialstyrelsen.se/Lists/Artikelkatalog/Attachments/11651/2000-3-9_0003009.pdf
^